plyschmjukis

Igår var det dags för ännu ett nervsammanbrott. Vet inte vad det tar åt mig, jag äslkar våren men med våren kommer alltid min nedstämdhet, och ändå njuter jag av ljusare dagar och sol. Jag fattar ingenting, kanske är det så att med våren kommer alla känslor fram och det liksom rinner över. Igår ringde jag min mamma och grina och grina, har inte velat ringt henne tidigare, då hon, eftersom jag har världens underbaraste mamma, alltid vill hjälpa och jag vill ju klara det här själv. Men jag vill ju prata med min mamma också och det var så skönt, så skönt. Det är ju synd om min sambo som alltid måste ta allt och han mår ju dåligt åndå och ännu sämre när jag mår dåligt. Efter mycket gråt och funderingar över hur livet ska se ut i framtiden kom jag till slutsaten...att jag som vanligt inte vet och undrar om det är värt det?

Hur kan det gå så fort, de där kasten mellan lugn och djup förtvivlan. Idag har jag upplevt en sån jobbig dag att jag allvarligt funderar på att hoppa av skolan och hänga mig. Fast det är klart om jag hänger mig behöver jag inte hoppa av skolan, det sker ju liksom med automatik då. Och att hänga sig är ju bara en tillfällig njutning, för när man väl hänger där är det ju slut, då finns det ju ingen mening med det, det liksom finns ju inget att våndas över då, allt är borta och man känner ju inte friden, vilket ju faktiskt är meningen att man ska göra annars är det ju bortkastat.

När jag efter många om och men anlände till orten där min bil står parkerad idag satte jag mig i bilen och grinade. För när jag väl kommer hem har jag inte tid för tårar och sammanbrott, det är väl fantastikt att det måste planeras in det också, sammanbrotten alltså. De har en schemalagd tid på kvällen efter 21 då alla har lagt sig och mamma kan gråta ifred. Känner att jag inte orkar längre, det är så mycket. Studera på dagtid och kvällstid, för man måste ju ändå fortsätta plugga, förbereda, läsa osv inför nästa dag, nästa vecka, nästa månad. Alltså studerar man nära på dygnet och veckorna runt. Ovanpå detta har man ett hem som ska städas och skötas om, en familj som vill hitta på saker, kräver uppmärksamhet, vill ha rena kläder, ett hus som snart mer ser ut som en renoveringsplats med halvfärdiga projekt på gång och som aldrig blir färdiga för att jag inte orkar och för att det saknas pengar, ett socialt liv (eller man vill gärna ha ett socialt liv). Blev så glad när jag fick jobb på OKQ8 till sommaren så jag skulle slippa plugga men icke, nu visar det sig att det är så lite timmar på Ok så jag måste plugga också. Så listan som redan är alldeles för lång över allt som ska göras och krav som ska uppfyllas fylls på med ett jobb. Det var ju meningen att jag skulle få lugn och ro. Känner mig som Lena i Brunstkalendern med lite studier som bonus. Varför har inte ett dygn 28 timmar, det fattas ju alltid några i slutet av varje dag? Och varöfr räcker aldrig pengarna, om vi inte haft det så piss så hade jag kunnat ta pengarna från skatten och levt på en månad i sommar men nej de ska gå till att betala skulder. Blir man aldrig skuldfri?

Frågan när dagen är slut är...Är det värt allt det här? Är det värt att lägga massor av år på studier, se skulden växa, låta familjen lida, att behöva vända ut och in på kropp och själ för att ta sig igenom varje dag? Och är det värt alla tårar?

Min själ är så trasig att jag har svårt att se livets gåvor...är det värt det??? 


(bilden hämtad från: http://www.indiescene.it/Claudia/Tears_Of_Blood.jpg)

Trots att sömnen inte infann sig förrän kl 04 imorse så var jag uppe kl 10. I och för sig min fars förtjänst som ville ut och gå. Så jag upp r sängen, masade upp sambon och vi gav oss iväg med in far i spetsen till åsby för att åta varsin räkmacka. jättegott. Och sååå härligt väder, jag bara njöt, varmt och med solen i ögonen. En lång promenad blev det, över 10000 steg. Och hela ängar av vitsippor kantade promenaden. Sedan hem och baka (dottern fyller 10 imorgon). Förberett med ballonger och dylikt för lite kalas imorgon kväll för att slippa stressa efter skolan imorgon. Dottern är ikväll hos sin far så imorgon får jag hem min stora tjej för lite presenter och kalasande.

För att hälsa våren gjorde vi grillspett med korv, svamp, paprika, rödlök och bacon och grillade. Hanna och Johanna kom med lite olika geggor till...mycket gott blev det och vi satt ute till halv åtta. Så mysigt.

Igår somnade jag som vanligt på soffan till Morden i Midsomer, skulle sedan fortsätta sova när min sambo slängde in en dvd i spelaren. Hm, tänkte jag blir väl något japanskt igen (jag sover nämligen alltid till dem), men nej, en spansk rysare/drama var i antågande, och fasiken det var länge sedan jag skuttade och hoppade i soffan till en film, fick nästan bli tröstad av min sambo en gång.  Den heter på spanska Le Orfanato, eller The Orphanage. Handlar om en flicka som bott på barnhem och sedan köper huset för att bosätta sig med sin man och deras adopterade son för att ta hand om barn med särskilda behov. Sedan kan ni bara gissa vad som utspelar sig. Filemn var otroligt bra enligt mig, jag är ganska kräsen. Den var ganska oförutsägbar mot vad rysare brukar vara. Gå in på www.theorphanagemovie.com för en förhandstitt. Rekommenderas.


(bild hämtad från http://forum.divxsweden.net/index.php?showtopic=22754)

Japp, efter många om och men är då resan bokad och första inbetalningen gjord så nu är det verklighet. På Svergies nationaldag drar vi iväg till Side....blir nog helt underbart. Har aldrig varit i Turkiet. Med bara 20 m till stranden, pool på hotellet och ca 400 meter till stan kommer en vecka med Hanna panna blir hur lyxig som helst. Och Massor med kramar och pussar till min sambo som skickar iväg mig för uppvilning efter en hård och relativt deprimerande termin (slutar den 5/6, en dag innan avresa).


(bild hämtad på http://www.travelpix.nu/Turkiet/bilder/apollo1.jpg)

Jo, och så har jag fått sommar/extrajobb på OKQ8, helt otroligt roligt. Ska jobba hela sommaren men det ska bli skoj, saknar att tjäna pengar, ett annat liv än mina klasskamrater men mest av allt saknar jag kundkontakten som jag blev bortskämd med under mina 14 år i


(bild hämtad på www.vagabond.se/.../Route%2066/Rostigmack400.jpg)

Det är så underbart med ett nystädat hus, har gnott och fejat i några timmar och resultatet är alltid lika tillfredsställande. Med rena fönster (för de blev putsade idag), dammfria hyllor, bord och böcker, ett rent och skinande kök, en ren spis, tre maskiner med tvätt körda och hängda, sovrummet städat och till sist mitt eget krypin känns lördagen avslappnad och härlig. Jag älskar när det är nystädat, att kunna andas ren luft, min själ mår så himla bra då.


(bilden hämtad från http://linneasskafferi.blogg.se/m_072007.html)

idag oxå...varit på gymmet i två timmar, varav orbitrek 30 min och rodd i 20 min. kroppen känns trött och skön.

Sådär, efter att ha fått G på tentan, jajamensan...G blev det, helt underbart, så bestämde jag mig för att nonchalera min vad och körade orbitrek 30 min (kändes nästan lite bättre när jag blev varm) och simmade i 30 min. Helt underbart, bastade ångbastu efteråt...skööönt.

Undrar just nu vad det är, skolan tar all tid, de få personer man träffar utanför familjen är just de fem i och för sg väldigt trevliga teerna i min basgrupp. Men ibland skulle jag vilja hinna med att snacka skit med Sandra (inte bara skolsnack), gå hand i hand med min sambo, pyssla med barnen, fika med Hanna, luncha med Sussi eller kanske bara sluta tänka på temaarbete hela hela tiden. Missförstå mig itne, temat vi valt är roligt, arbetet i gruppen är över vg och redovisningen kommer att ta alla med storm. Men...(känner mig lite som Tony Irving) det vore nice med något annat bara en dag. Tack Hanna för att du tar mig med utomlands som avslut på den här kursen och en skön strat på sommaren...puss

Jason Mraz med I´m yours, Live high och If it kills me...

Nu har han däruppe gått hårt åt mig och min familj i snart 3 år, vi har däremot varit förskonade från allvarligare sjukdomar. Men nu när alla pengar är slut, allt har gått sönder åtminstonde en gång och ibland fler, när vi är utblottade på allt, vad finns kvar?? Jo, kroppen, och nu har det börjat,förra veckan small det till i vaden, jag vilade tills det kändes bättre och har inte känt något på några dagar och så idag...i goda ro gick jag upp och ner för step brädan som vanligt tills det hetl plötsligt small till igen och benet vek sig, kunde inte fortsätta, kan knappt gå. Och jag gråter för det som faktiskt håller mig uppe, min träning, tanken på att inte få träna på vem vet hur länge, kommer göra mig vansinnig av rastlöshet. Kan ju inte ens promenera på några dagar i alla fall...nu tycker jag synd om mig själv.
Jo just det, ett U på tentan som ska komma vilken dag som helst nu vore ju liksom toppen!!

Men förutom kroppen att ge sig på finns kärleken mellan mig och min sambo och rör han däruppe den så tappar jag hetl den tro som jag eventuellt kan ha haft...enough is enough....

Eftersom all min tid gick åt till bil och tv med min far idag blev skolarbetet lidande. Men efter sambon gått iväg på nattskift har jag nu suttit och skapat en förträfflig innehållsförteckning samt sammanställt alla kursplaner och mål för de ämnen som vårt temaarbete berör samt markerat alla mål som passar in på det vi tänker göra. Ibland bara sprakar det till bland hjärncellerna och skapandet bara flödar. Nu har jag som avslutning på kvällen gjort en skrivbordsbild med min idol...Peter Stormare. Natti natti.

Fasiken bubblans, tänkte ju spendera hela min lediga förmiddag på gymmet men icke. Igår kväll på step träningen small det till i min tjocka vad och det blev liksom lite svårt att stödja på benet. Det var bara att sänka bräda ett snäpp och försöka genomlida sista halvtimmen, för ge upp kan man ju inte göra. Detta förde ju dock med sig att gymmet fick klara sig utan mig idag då vaden krävde uppmärksamhet. Men imorgon, då ska jag på box...hoppas jag.

Idag har jag spenderat min dyrbara tid med min pappa (som iof är värd den), vi har tittat på och provkört en bil, tittat på flera miljoner bilar (känns det som) på internet, hämtat en tv, ätit ärtsoppa och druckit kaffe. Inte nog med det, sen följde min sambo med samma man och tittade på ännu en bil samt tittade på ännu fler på internet och bokade upp morgonens kväll med min far för att titta på....just det...bilar...vad ska man säga, kanske låt dem hållas. Men jag är ändå glad att min pappa är just min pappa och att min sambo är just min sambo och att min pappa och min sambo kommer så bra överens så att jag inte ens behöver vara med och leka med dem.

Hm, kom ett mail från studera.nu om att jag skulle kolla min anmälan som är gjord till sommarens kurser, den skulle vara behandlad men icke, inget roilgt stod det där...hur menar dom nu?

Men hallå, vaknade igår morse och var snorig och idag är jag genomförkyld, det brukar ju aldrig jag vara (peppar peppar). Trots detta har jag varit ute och gått med min far, nästan 9000 steg kom vi upp i, lotsat densamme till beijer för köp av en bräda som var så ful så han fick den gratis. Han kompenserade dem genom att köpa ett rollerset, hihi. Var sedan till bror för en fika som far och jag fick fixa själv eftersom bror spelade och var tvungen att köra klart banan. Åkte hem till sambon och sov på soffan för snoret stod ända upp i ögonlocken. Sitter nu och skriver, fortfarande asförkyld och med huvudvärk som inte går över med alvedon, kanske ska ta mig en grogg istället. Lagar mat, hasselbackspotatis och kyckling och väntar på att Hanna ska komma så vi kan kolla vår resa...tjohoo. Blir nog Turkiet i år.

Nu har vi varit på vattenexkursion med klassen, en helt underbar dag (i måndags). Med solen i ögonen, belarmade med baljor, silar, håvar, böcker om smådjur i vatten och små burkar begav vi oss ut i våtmarken utanför Eskilstuna. Håvade och silade och stod i tills vi fick ihop lite alla möjliga roliga djur, sen satt vi på bryggan i solen och sorterade och benämde dem.


Foto: Jag

  Stavliknande vattenskorpion.
Foto: Jag

Har precis läst färdigt "Anna, min älskade" av Mats Utvik. Den är bra på ett väldigt sorgset och närgånget sätt när han berättar om sin och sambons kamp mot cancern...läs den.

Ett citat ur boken:

"Äntligen kan du sträcka ut din hand genom natten,
känna med fingrarna över din älskades ansikte,
sluta hennes ögon.
Äntligen kan du säga:
Det är dags att vila nu.
Äntligen kan du höra orden:
Jag klarar det här.
Sen släcker du den gröna sänglampan från Ikea
och letar upp din älskades hand under täcket.
En sista, ensam mening formuleras i ditt huvud
innan du somnar:
Mörker brrinnande av ljus."

Av: Mats Utvik