plyschmjukis

Hur kan det gå så fort, de där kasten mellan lugn och djup förtvivlan. Idag har jag upplevt en sån jobbig dag att jag allvarligt funderar på att hoppa av skolan och hänga mig. Fast det är klart om jag hänger mig behöver jag inte hoppa av skolan, det sker ju liksom med automatik då. Och att hänga sig är ju bara en tillfällig njutning, för när man väl hänger där är det ju slut, då finns det ju ingen mening med det, det liksom finns ju inget att våndas över då, allt är borta och man känner ju inte friden, vilket ju faktiskt är meningen att man ska göra annars är det ju bortkastat.

När jag efter många om och men anlände till orten där min bil står parkerad idag satte jag mig i bilen och grinade. För när jag väl kommer hem har jag inte tid för tårar och sammanbrott, det är väl fantastikt att det måste planeras in det också, sammanbrotten alltså. De har en schemalagd tid på kvällen efter 21 då alla har lagt sig och mamma kan gråta ifred. Känner att jag inte orkar längre, det är så mycket. Studera på dagtid och kvällstid, för man måste ju ändå fortsätta plugga, förbereda, läsa osv inför nästa dag, nästa vecka, nästa månad. Alltså studerar man nära på dygnet och veckorna runt. Ovanpå detta har man ett hem som ska städas och skötas om, en familj som vill hitta på saker, kräver uppmärksamhet, vill ha rena kläder, ett hus som snart mer ser ut som en renoveringsplats med halvfärdiga projekt på gång och som aldrig blir färdiga för att jag inte orkar och för att det saknas pengar, ett socialt liv (eller man vill gärna ha ett socialt liv). Blev så glad när jag fick jobb på OKQ8 till sommaren så jag skulle slippa plugga men icke, nu visar det sig att det är så lite timmar på Ok så jag måste plugga också. Så listan som redan är alldeles för lång över allt som ska göras och krav som ska uppfyllas fylls på med ett jobb. Det var ju meningen att jag skulle få lugn och ro. Känner mig som Lena i Brunstkalendern med lite studier som bonus. Varför har inte ett dygn 28 timmar, det fattas ju alltid några i slutet av varje dag? Och varöfr räcker aldrig pengarna, om vi inte haft det så piss så hade jag kunnat ta pengarna från skatten och levt på en månad i sommar men nej de ska gå till att betala skulder. Blir man aldrig skuldfri?

Frågan när dagen är slut är...Är det värt allt det här? Är det värt att lägga massor av år på studier, se skulden växa, låta familjen lida, att behöva vända ut och in på kropp och själ för att ta sig igenom varje dag? Och är det värt alla tårar?

Min själ är så trasig att jag har svårt att se livets gåvor...är det värt det??? 


(bilden hämtad från: http://www.indiescene.it/Claudia/Tears_Of_Blood.jpg)