plyschmjukis

Igår var det dags för ännu ett nervsammanbrott. Vet inte vad det tar åt mig, jag äslkar våren men med våren kommer alltid min nedstämdhet, och ändå njuter jag av ljusare dagar och sol. Jag fattar ingenting, kanske är det så att med våren kommer alla känslor fram och det liksom rinner över. Igår ringde jag min mamma och grina och grina, har inte velat ringt henne tidigare, då hon, eftersom jag har världens underbaraste mamma, alltid vill hjälpa och jag vill ju klara det här själv. Men jag vill ju prata med min mamma också och det var så skönt, så skönt. Det är ju synd om min sambo som alltid måste ta allt och han mår ju dåligt åndå och ännu sämre när jag mår dåligt. Efter mycket gråt och funderingar över hur livet ska se ut i framtiden kom jag till slutsaten...att jag som vanligt inte vet och undrar om det är värt det?