plyschmjukis

Ljusglimtar existerar de också och vissa dagar skiner solen. Jag älskar de dagar jag får träna, träna, träna, de dagar när jag inte klantar mig så mycket, de dagar när jag får träffa min Snadra och de dagar och kvällar med min familj när det är mys i soffan och lugna gatan...

Jag ger upp, jag måste tillbaka till livet, hitta något nytt så jag kan börja om igen...hitta känslan som blev nertrampad av alltför stressade steg och försvann efter vägen, orden som tappats mellan vardagens bestyr...sluta stånga huvudet blodigt mot den vägg som jag byggt upp för att skydda mig mot framtiden...

Igår skulle jag vara en duktig sambo och tanka bilen men se det gick inte riktigt som det var tänkt. Det är ju liksom meningen att bensinslangen ska placeras i hålet för bensintanken, handtaget ska hållas in och bensinen finner sin väg ner i tanken...eller inte...den här gången hann jag inte ens riktigt fram till hålet innan bensinen ville ut genom slangen och spolas över mig. Underbart tänkte ag varpå jag lade ner hela tankgrejen och åkte hem (hann nästan förgiftas av ångorna från mina kläder i bilen). Min kära sambo sa att det är bara att tvätta, det försvinner...eller inte (igen), jag har nu tvättat hela kittet med min outfit (byxor, som också var bland de få par jag kan ha just nu, strumpor, bh, tröja och jacka) men nog f-n finns lukten kvar. Idag har jag letat med ljus och lykta efter något medel som kan neutralisera bensinlukt men det var ju dömt att misslyckas det också. Nu verkar det i alla fall endast vara jackan som är luktig fortfarande...pust.

som grädde på moset gjorde jag till min sallad idag en god vinegrätt som, när jag skulle ställa in den i kylen, helt plötsligt fick för sig att istället lägga sig på golvet. Helt underbart (igen), fram med trasa och vatten och en hel radda med olämpliga ord. Efter detta tänkte jag mig en kopp kaffe och satte igång vår bryggare, men då visade det sig att kannan inte stått helt rätt och kaffet var nu över hela bänken istället...och i skåpet under bänken (för det rinner efter väggen ner i det), vilket är fyllt med matlådor. Så det var bara att plocka ut alla lådor och skölja av dem. Min kära vännina undrade hur jag kunde lyckas med allt hela tiden...inte vet jag, jag har väl haft tur helt enkelt, tänk vad tråkig både min och andras vardag vore utan mina tabbar...

Nu tänker jag i alla fall sätta mig i soffan och inte röra mig, då borde det inte hända något. Har inte bestämt mig för om jag vågar mig ur sängen imorgon och till skolan.

Till  alla mina vänner som sände mig lyckönskningar under 2007, eller lovade  mig lycka om jag vidarebefordrade något ? DET FUNKADE  INTE!!


För 2008, kan ni vara  så snälla och skicka antingen  pengar, choklad  eller en flaska vin per  post.  
  

Som sagt, min mobil gick sönder för ett tag sen men nu har min sambo lagat den och jag blev jättelycklig över att få tillbaka den. Jag återlämnade hans gamla (för hans nya har gått sönder) men då gick inte den att få igång helt plötsligt. Ett I-lands problem uppstod, hur hanterar man det här? Jag föreslog allt från röksignaler, runskrift till penna och papper men inget gick hem. Nu har han i alla fall ytterligare en och tre gamla isärskruvade på sitt skrivbord. Dessa isärskruvade mobiler upptar det mesta av hans vakna och jobbfria tid, man kan ju undra om det blir en helt ny modell i slutändan, för ag skulle då inte hitta rätt del till rätt mobil i den röran som han har. Men det viktigaste är ju att hitta i sin egen röra. Jag brukar hävda själv att jag har städat i min röra, för jag hittar ju där.

Förutom alla mobiler som gått sönder på sistone så är jag inne på mitt tredje kort för trådlöst internet nu.
1. finns inbyggt i datorn men eftersom datorn antagligen är konstruerad av en man så har det kortet helt plötsligt bara försvunnit i tomma intet. Precis som saker som karlar förlägger.

2. det andra kortet (stulet av min dotter) hade jag i en adapter kopplad till usb-porten. Klantig som jag var hade jag den brevid mig i soffan och min son satte sig på det...jag kan säga så här mycket...det höll INTE.

4. nu har jag stulit mitt bonusbarns kort och hoppas att han inte behöver det på länge....

japp, och ovanpå detta slutade mitt USB minne att fungera...toppen tänkte jag och vände mig till min sambo som numera kan ses som datatekniker istället för verkstadsarbetare.

Men nu måste eländet vara över...asgarv...när jag ko ut i köket så var det en mindre flod där, för nu tömde inte diskmaskinen vattnet...härligt.

och imorse var mina sista byxor trasiga, spruckit i tyget för jag nött ner det

Men det positiva i kråksången är att jag kom i ett par gamla jeans igen som inte passat på ett tag...

Livet leker igen och vi kan inte annat än att skratta åt eländet....

ja och idag var det åter dags för en ny vecka med nya utmaningar. denna skittermin kommer antagligen inte att ge mig något utav värde men staten kommer få pengar som jag blir skyldig för den. varför behöver vi tvingas genomlida något som TVÄREN? man får en vecka för ett ämne, inte hinner man få något att fastna då. om de ville ge en smak av alla inriktningar kunde det skett första terminen redan. fy fan vilket skit... 

Idag gick inte boxen bra alls. Fick en bra partner men min kropp ville inte höra talas om ansträngning idag, skakade och ville kräkas mest hela tiden. Kanske katarren, men det gör mig förbannad, jag vill ju kunna ta i fullt ut. Får se om jag får dispans av födelsedagsbarnet imorgon för att åka och träna en timme på kvällen.

Så var det dags, alldeles strax...typ om en timme och tio minuter fyller min lilla son 8 år. Min egen lilla Valentin (fast det döptes han inte till), han höll sig inne ända tills han tyckte att mamma skulle ha en alla hjärtans dag present, så 52 minuter över 00.00 kom han.
De senaste dagarna har jag hört; - mamma, berätta hur det var när jag och Felicia (syrran) föddes.
Och mamma berättar om och om igen. Och ungarna skrattar så de kiknar, för de har ju en mamma som får allt att låta roligt, och visst, det var roligt då och det är roligt nu. Imorgon bitti kommer han ligga i spänd förväntan och lyssna efter ljuden av familjens fötter utanför hans dörr. Kanske kommer han, som jag själv gjorde när jag var liten, låtsassova. Som vanligt kommer han att bli hemskt bortskämd, men vad gör det, de fyller ju bara år en gång om året och 8 år en gång i livet. Jag har pysslat och fixat med presenter, kort och sent ikväll bakade jag en kaka som han kan ta med till skolan. På lördag är det dags för kalas, och eftersom mina barn har den snällaste mamman i världen så får han givetvis bjuda hela klassen. Underbart med ca 20 st vilddjur här i två timmar, men det går det också, bara han har roligt. Goa Sandra kommer på fredag och hjälper mig att baka tårtor.

Hm, jag har glömt ballongerna till imorgon bitti, de som ska hänga i köket, jag får fixa det innan vi väcker honom imorgon...om jag inte är vaken inatt...mår inte så bra så min mage kanske inte tillåter sömn...vi får se.

Så kände jag igår, att min hjärna är på väg att bli överfull av pedagogik, svenska, matte, fysik och snart kemi, teknik och biologi. Ibland vill jag faktiskt ge upp, men så dyker en tenta upp med ett VG och man orkar en liten bit till. Och tack vare min sambo och lilla Sandra så kanske det kan gå hela vägen men sånt vet man ju aldrig i förväg. Just nu känner jag mig så ensam.

Igår (måndag) var en underbar dag, trots för lite sömn (tre timmar) och heldag i skolan (segt), men vad gör sånt, fåglarna kvittrade som om våren var här och mina ungar kom hem efter en vecka av saknad. Och den här veckan fyller min lilla killa åtta år och kommer snart tycka att mamma är larvig när hon vill kramas. Men å så duktiga de är alla mina barn, två egna och ett bonus, lillkillen har verkligen kommit igång med matten och läsningen efter mycket tragglande och sen har han börjat spela pingis. Han hade fått en tidig födelsedagspresent av sin pappa, vilket var ett pingisracket, han är så stolt, sover nästan med det brevid sig. Min lilla tjej, snart 10 år, har äntligen lärt sig nians tabell utantill, hämtar alltid sin lillebror och ser till att han kommer hem, fixar inför frukosten på morgonen och ruskar liv i sin mamma. Och sen mitt bonusbarn, det största av dem tre, snart 12 år, går till skolan (han har ganska långt) själv, fixar sina läxor, innebandyträningar och matcher. Det är skönt när de blir stora men mammas hjärta värker när hon tänker på hur fort tiden går.

Var till skolan en kortis idag, ca 2 timmar, helt i onödan. Vi gick igenom sånt som vi redan läst förra terminen, men visst är det nyttig med lite extra ibland. Jag fick i alla fall åka bil hela vägen med snälla Anna, Tack så mycket Anna!

Sen kom jag på att jag har lek och lär lektionerna i Västerås nästa vecka och Sandra, min älskade Sandra, har det vecka 9 och det resulterar i att vi inte ses på ca två veckor. SNYFT!!!

Jag har letat länge nu
efter mina ord som jag tappade efter vägen
hittar dem inte igen
har satt upp lappar i området
"borttappat - ord och hjärta"
ingen hör av sig, ingen har sett dem
ibland hittar jag en bokstav, en tanke
liggande och skräpa
nu...tänker jag
och i tomrummet efter hjärtat i bröstet
tänds hoppet
men det är alltid
någon annans ord som ligger där...

Jag blöder utan dig
mina skratt har dött ut
klingar falskt mellan väggarna
utan dig
dagarna går
trots allvarliga sår som ej läker
utan dig