plyschmjukis

Hur går det till egentligen, varje vecka är överfull av skola, tentor, jobb och möten. Intalar mig att nästa vecka, då minsann ska det inte vara så här men redan när måndagen gryr börjar en ny vecka av förnekelse över ett pressat schema och hoppet om att nästa vecka, då blir det bättre och så fortsätter det vecka, efter vecka, efter vecka. men jag är himla glad att jag faktiskt "kan" plugga, försörja min familj och jobba och stolt över mig själv som tagit mig igenom två år av min utbildning och på hur mycket jag faktiskt klarat under vägen. Ibland behöver man klappa sig själv på axeln.

Det som inte är lika roligt är att när jag kom hem idag, glad i hågen efter lyckade tentor, får beskedet att imorgon får ytterligare 17 personer gå från min sambos jobb...och det är åter dags att hålla tummarna för att just han ska få stanna kvar.