Men...
Orkar
Man kan ju undra
som grädde på moset gjorde jag till min sallad idag en god vinegrätt som, när jag skulle ställa in den i kylen, helt plötsligt fick för sig att istället lägga sig på golvet. Helt underbart (igen), fram med trasa och vatten och en hel radda med olämpliga ord. Efter detta tänkte jag mig en kopp kaffe och satte igång vår bryggare, men då visade det sig att kannan inte stått helt rätt och kaffet var nu över hela bänken istället...och i skåpet under bänken (för det rinner efter väggen ner i det), vilket är fyllt med matlådor. Så det var bara att plocka ut alla lådor och skölja av dem. Min kära vännina undrade hur jag kunde lyckas med allt hela tiden...inte vet jag, jag har väl haft tur helt enkelt, tänk vad tråkig både min och andras vardag vore utan mina tabbar...
Nu tänker jag i alla fall sätta mig i soffan och inte röra mig, då borde det inte hända något. Har inte bestämt mig för om jag vågar mig ur sängen imorgon och till skolan.
2007

Till alla mina vänner som sände mig lyckönskningar under 2007, eller lovade mig lycka om jag vidarebefordrade något ? DET FUNKADE INTE!!
För 2008, kan ni vara så snälla och skicka antingen pengar, choklad eller en flaska vin per post.
Jag vill bara sitta här med benen i kors...
...och hakan vilande i händerna och försöka att inte tänká mera, det blir bara rörigare då. Så känns dagarna vi nu genomlider för att ta oss igenom den här terminen. Det sitter en sten i mitt hjärta, den sitter hårt. Jag har försökt att få den att falla men det är svårt. Istället blir den bara tyngre ju längre terminen går. Jag känner att jag svikit både mig själv och dig genom att inte kämpa lite mer för det vi trodde på och det vi kände skulle varit det bästa. Jag visste inte då, att en sten i ett hjärta kan ingenting rå på. Det var vi båda två.
Nu är det frågan om att ta sig igenom trista dagar av ett grått skimmer och vara lagom trevlig och lagom glad för att folk ska stå ut med mig. Ni ser in i mina ögon men ni ser nog inte riktigt vem jag är, det här är hur jag är, jag kommer alltid att vara sån här och det vill jag förbli. Jag har accepterat att jag blivit halv, amputerad på min bästa vän. Nu har jag mött sanningen och aldrig vill jag se den igen, bitter, besk och fruktansvärt grotesk. När morgonen kommer vänder jag om till lögnen igen som sluter mig i sin famn och på kvällen visar sig sanningen av det andra livet som jag lever utanför skolan., då dagen är slut kommer han till min bädd. Jag gömmer mig i hans famn. Jag går sakta, sakta, långsamt...ser inte slutet än men vet ju att det finns där i andra änden av våren...
Nu är vi där igen
Förutom alla mobiler som gått sönder på sistone så är jag inne på mitt tredje kort för trådlöst internet nu.
1. finns inbyggt i datorn men eftersom datorn antagligen är konstruerad av en man så har det kortet helt plötsligt bara försvunnit i tomma intet. Precis som saker som karlar förlägger.
2. det andra kortet (stulet av min dotter) hade jag i en adapter kopplad till usb-porten. Klantig som jag var hade jag den brevid mig i soffan och min son satte sig på det...jag kan säga så här mycket...det höll INTE.
4. nu har jag stulit mitt bonusbarns kort och hoppas att han inte behöver det på länge....
japp, och ovanpå detta slutade mitt USB minne att fungera...toppen tänkte jag och vände mig till min sambo som numera kan ses som datatekniker istället för verkstadsarbetare.
Men nu måste eländet vara över...asgarv...när jag ko ut i köket så var det en mindre flod där, för nu tömde inte diskmaskinen vattnet...härligt.
och imorse var mina sista byxor trasiga, spruckit i tyget för jag nött ner det
Men det positiva i kråksången är att jag kom i ett par gamla jeans igen som inte passat på ett tag...
Livet leker igen och vi kan inte annat än att skratta åt eländet....
tvi för tvären
Skit
8 år
De senaste dagarna har jag hört; - mamma, berätta hur det var när jag och Felicia (syrran) föddes.
Och mamma berättar om och om igen. Och ungarna skrattar så de kiknar, för de har ju en mamma som får allt att låta roligt, och visst, det var roligt då och det är roligt nu. Imorgon bitti kommer han ligga i spänd förväntan och lyssna efter ljuden av familjens fötter utanför hans dörr. Kanske kommer han, som jag själv gjorde när jag var liten, låtsassova. Som vanligt kommer han att bli hemskt bortskämd, men vad gör det, de fyller ju bara år en gång om året och 8 år en gång i livet. Jag har pysslat och fixat med presenter, kort och sent ikväll bakade jag en kaka som han kan ta med till skolan. På lördag är det dags för kalas, och eftersom mina barn har den snällaste mamman i världen så får han givetvis bjuda hela klassen. Underbart med ca 20 st vilddjur här i två timmar, men det går det också, bara han har roligt. Goa Sandra kommer på fredag och hjälper mig att baka tårtor.
Hm, jag har glömt ballongerna till imorgon bitti, de som ska hänga i köket, jag får fixa det innan vi väcker honom imorgon...om jag inte är vaken inatt...mår inte så bra så min mage kanske inte tillåter sömn...vi får se.
Det får inte plats mer
Jasså
Var till skolan en kortis idag, ca 2 timmar, helt i onödan. Vi gick igenom sånt som vi redan läst förra terminen, men visst är det nyttig med lite extra ibland. Jag fick i alla fall åka bil hela vägen med snälla Anna, Tack så mycket Anna!
Sen kom jag på att jag har lek och lär lektionerna i Västerås nästa vecka och Sandra, min älskade Sandra, har det vecka 9 och det resulterar i att vi inte ses på ca två veckor. SNYFT!!!
Bortappat
efter mina ord som jag tappade efter vägen
hittar dem inte igen
har satt upp lappar i området
"borttappat - ord och hjärta"
ingen hör av sig, ingen har sett dem
ibland hittar jag en bokstav, en tanke
liggande och skräpa
nu...tänker jag
och i tomrummet efter hjärtat i bröstet
tänds hoppet
men det är alltid
någon annans ord som ligger där...
Utan dig
mina skratt har dött ut
klingar falskt mellan väggarna
utan dig
dagarna går
trots allvarliga sår som ej läker
utan dig