plyschmjukis

Nu så, är jag laddad, med 20 S...ååå så gott. Nu kan jag nog klara att reflektera och klara dagen i skolan.

Att gå in i sig själv och stanna där
kan ag där i mörkret finna svaren
på frågorna som jag inte vet vilka de är
och som jag inte vågar ställa
Som jag kanske inte ens vill veta svaren på?
Att söka efter ljuset som inte existerar
en kamp mot tiden 
att inte förstå, inte veta...varför?
Att söka hjälp och stöd
som jag vet inte finns.
Börjar finna mig i sanningen att
Ingen kan hjälpa min förvirrade själ
Faller handlöst i ett bottenlöst mörker.
Varje dag ett nytt berg att bestiga
ännu en uppförsbacke.
Jag finner mig själv önska att
vägarna vore utan backar
kurvor kan det vara
där man mäste sakta in 
ibland dröja sig kvar oc h hämta andan
ge sig själv tid för eftertanke
Det sägs att när man nått botten finns bara en väg
och det är upp.
Jag försöker klättra på den trasiga stegen mot ljuset
Men de förbannade stegen går bara sönder
och jag landar åter på botten
och måste börja om.
Vill jag fortsätta försöka, har jag ett val?
Jag tror jag vill stanna där i mörkret.

//Plyschis

Hann bara skjutsa min sambo till eftermiddagsskiftet så hade han (övertygad om att det är en han) tagit sig in i mitt hem och sätt där och dinglade med benen vid köksbordet när jag klev in, hånler...Ångesten, med stort Å. Precis som han trode att jag ville umgås med honom ikväll när jag ändå skulle vara själv. Precis som om det är ett sällskap jag väljer. Situationen börjar kännas ohållbar, besöken kommer tätare och tätare, som en kall kåre som letar efter en rygg att kila över. Det är svårt att förklara men också svårt att förstå för människor som inte har haft det någon gång...ångest menar jag. Det är som att få vattenplaning med bilen, som att sitta i ett flygplan med kraftig turbulens och tappa all kontroll...fast inte under en så kort stund utan flera timmar i sträck, ibland dagar. och även om det släpper blir det lite som en baksmälla efteråt, man känner sig sårbar. Och alla andra blir liksom...störningsmoment..är ivägen...fast man vet att man älskar dem...





(vissa delar tagna ur M. Strandbergs bok bekantas bekanta)

Jag skulle kunna bo i ett land med sol varje dag. Och idag har Sandra inspirerat mig till att ha kjol och leggins (fast jag är inte lika söt som du är i det Sandra).

Ha en härligt skön dag!!!