plyschmjukis

Nu har han däruppe gått hårt åt mig och min familj i snart 3 år, vi har däremot varit förskonade från allvarligare sjukdomar. Men nu när alla pengar är slut, allt har gått sönder åtminstonde en gång och ibland fler, när vi är utblottade på allt, vad finns kvar?? Jo, kroppen, och nu har det börjat,förra veckan small det till i vaden, jag vilade tills det kändes bättre och har inte känt något på några dagar och så idag...i goda ro gick jag upp och ner för step brädan som vanligt tills det hetl plötsligt small till igen och benet vek sig, kunde inte fortsätta, kan knappt gå. Och jag gråter för det som faktiskt håller mig uppe, min träning, tanken på att inte få träna på vem vet hur länge, kommer göra mig vansinnig av rastlöshet. Kan ju inte ens promenera på några dagar i alla fall...nu tycker jag synd om mig själv.
Jo just det, ett U på tentan som ska komma vilken dag som helst nu vore ju liksom toppen!!

Men förutom kroppen att ge sig på finns kärleken mellan mig och min sambo och rör han däruppe den så tappar jag hetl den tro som jag eventuellt kan ha haft...enough is enough....

Eftersom all min tid gick åt till bil och tv med min far idag blev skolarbetet lidande. Men efter sambon gått iväg på nattskift har jag nu suttit och skapat en förträfflig innehållsförteckning samt sammanställt alla kursplaner och mål för de ämnen som vårt temaarbete berör samt markerat alla mål som passar in på det vi tänker göra. Ibland bara sprakar det till bland hjärncellerna och skapandet bara flödar. Nu har jag som avslutning på kvällen gjort en skrivbordsbild med min idol...Peter Stormare. Natti natti.

Fasiken bubblans, tänkte ju spendera hela min lediga förmiddag på gymmet men icke. Igår kväll på step träningen small det till i min tjocka vad och det blev liksom lite svårt att stödja på benet. Det var bara att sänka bräda ett snäpp och försöka genomlida sista halvtimmen, för ge upp kan man ju inte göra. Detta förde ju dock med sig att gymmet fick klara sig utan mig idag då vaden krävde uppmärksamhet. Men imorgon, då ska jag på box...hoppas jag.

Idag har jag spenderat min dyrbara tid med min pappa (som iof är värd den), vi har tittat på och provkört en bil, tittat på flera miljoner bilar (känns det som) på internet, hämtat en tv, ätit ärtsoppa och druckit kaffe. Inte nog med det, sen följde min sambo med samma man och tittade på ännu en bil samt tittade på ännu fler på internet och bokade upp morgonens kväll med min far för att titta på....just det...bilar...vad ska man säga, kanske låt dem hållas. Men jag är ändå glad att min pappa är just min pappa och att min sambo är just min sambo och att min pappa och min sambo kommer så bra överens så att jag inte ens behöver vara med och leka med dem.

Hm, kom ett mail från studera.nu om att jag skulle kolla min anmälan som är gjord till sommarens kurser, den skulle vara behandlad men icke, inget roilgt stod det där...hur menar dom nu?

Men hallå, vaknade igår morse och var snorig och idag är jag genomförkyld, det brukar ju aldrig jag vara (peppar peppar). Trots detta har jag varit ute och gått med min far, nästan 9000 steg kom vi upp i, lotsat densamme till beijer för köp av en bräda som var så ful så han fick den gratis. Han kompenserade dem genom att köpa ett rollerset, hihi. Var sedan till bror för en fika som far och jag fick fixa själv eftersom bror spelade och var tvungen att köra klart banan. Åkte hem till sambon och sov på soffan för snoret stod ända upp i ögonlocken. Sitter nu och skriver, fortfarande asförkyld och med huvudvärk som inte går över med alvedon, kanske ska ta mig en grogg istället. Lagar mat, hasselbackspotatis och kyckling och väntar på att Hanna ska komma så vi kan kolla vår resa...tjohoo. Blir nog Turkiet i år.

Nu har vi varit på vattenexkursion med klassen, en helt underbar dag (i måndags). Med solen i ögonen, belarmade med baljor, silar, håvar, böcker om smådjur i vatten och små burkar begav vi oss ut i våtmarken utanför Eskilstuna. Håvade och silade och stod i tills vi fick ihop lite alla möjliga roliga djur, sen satt vi på bryggan i solen och sorterade och benämde dem.


Foto: Jag

  Stavliknande vattenskorpion.
Foto: Jag

Har precis läst färdigt "Anna, min älskade" av Mats Utvik. Den är bra på ett väldigt sorgset och närgånget sätt när han berättar om sin och sambons kamp mot cancern...läs den.

Ett citat ur boken:

"Äntligen kan du sträcka ut din hand genom natten,
känna med fingrarna över din älskades ansikte,
sluta hennes ögon.
Äntligen kan du säga:
Det är dags att vila nu.
Äntligen kan du höra orden:
Jag klarar det här.
Sen släcker du den gröna sänglampan från Ikea
och letar upp din älskades hand under täcket.
En sista, ensam mening formuleras i ditt huvud
innan du somnar:
Mörker brrinnande av ljus."

Av: Mats Utvik

I snart tre år Har jag fört en hård kamp mot den vägg som jag sprang in i den dagen. Den dag jag vaknade, gick upp och sen gick tillbaka till sängen. Om jag hade vetat att den dagen skulle bli en flera års kamp mot ångesten hade jag valt att ligga kvar, kanske hade det aldrig hänt om jag inte gått upp?
Så länge jag kan minnas har jag sökt efter svaret på livet, ett svar som inte finns (enligt mig). Varje dag ser ut som den andra, man går upp, går till skolan/jobbet, kommer hem, kanske tränar, går och lägger sig. Och efter natten med sitt mörker kommer en ny morgon som är början till en dag som ser ut som den förra, som i sin tur leder till en ny kväll och en ny natt osv...
Är det det som kallas livet?
Kanske kan min syn eller ickesyn på livet vara otäck, andra kan inte förstå att livet inte har någon mening. Att jag som är en relativt glad person och skämtar friskt faktiskt ser livet som ett ont måste. Ett måste som jaginte valt själv och därför blivit tvingad till att leva i.
Jag förnekar inte att jag är betydelsefull för en del människor och att jag är älskad för den jag är men om något skulle hända mig där döden är utvägen skulle det inte göra något. Visst, det låter egoistiskt men jag skulle aldrig välja den utvägen på egen hand och jag känner att mina barn, min sambo, min släkt och mina vänner klarar sig, de har ett bra skyddsnät uppbyggt runt sig och många som stöttar. Så visst vore det skönt att bara upphöra existera. Många rekommenderar mig att tala med en psykiatriker men för mig är det här vardag och inte alls så konstigt och otäckt.
Jag hade idag ett intressant samtal med en av mina vänner om just detta. Det ska tilläggas att hon är som mig, känner som mig och förstår mig som inte andra gör. Faktum är att vi älskar, saknar, gråter, skrattar som alla andra men det som skiljer oss från andra syns inte på utsidan, utan i våra själar. I våra själar finns en svart, förvirrad liten tant som väntar på svaret på vad livet egentligen har för mening. Och i våra själar längtar vi alltid efter något annat. Jag tror att efter min utbildning (till lärare) kommer att göra att jag känner att jag "är" något och bidrar till något, men mitt sökande kommer aldrig att upphöra. Att varje dag kämpa med ångesten, förtvivlan och demonerna för att gå vidare genom dessa meninglösa dagar som kallas livet.

Idag vaknade jag inte förrän 12, kastade mig i panik för att köra min lillebror till stationen, men det visade sig att jag var ute en timme för tidigt. Fick istället en kopp kaffe hos storebror när jag väntade. Kom hem och somnade på soffan, vaknade efter en halvtimme av telefonen, kollade lite hockey men somnade igen. Vaknade vid fem och tänkte jag skulle hålla mig vaken nu. Tur det är ledigt imorgon oxå annars hade nog problem uppstått då jag antagligen inte kan somna i tid nu ikväll. På grund av allt sovande har jag inte hunnit äta något överhuvudtaget idag, jo, lite godis har smitit ner mellan sovpauserna. Kanske skulle värma lite mat nu...hm, vet inte..ska kolla med sambon. Ska försöka se klart filmen vi började på igår oxå men som jag som vanligt somnade mitt i. 

Sådär nu har jag sökt alla kurser till hösten, blir tydligen en salig blandninga av litteratur, didaktik och engelska . ser dessvärre ut som om jag måste åka till båda eskilstuna och västerås.

Idag har vi varit och ätit påskmat hos svärmor, gott i gott. Och jag har den bästa svärmodern som finns, hon är så snäll och omtänksam. Och förutom det jättebra på att lyssna på allt man behöver vräka ur sig och förstår de bekymmer man har...puss på dig svärmor.

tärarna rinner för barnen som blev dödade och mamman som ligger nersövd i Arboga. Frågan är om man som mamma inte hellre stannar kvar i den djupa sömnen istället för att vakna och finna att barnen som man älskar över allt annat inte finns längre. Jag tittade precis på efterlyst och hörde någon av de anhöriga berätta om hur de såg dem bli utburna från huset. Fy f-n vilken obeskrivlig smärta av något som inte går att laga igen...något som inte går att få tillbaka...mina tårar rinner för er skull...

Först så överlevde vi att födas av Mammor som rökte och drack under graviditeten.
Dom tog magnecyl och alla möjliga läkemedel, åt blue cheese dressing samt åt tonfisk direkt ur burken men blev aldrig testade för diabetes.

Efter detta trauma blev vi lagd på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt.

Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, Dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm!! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.

Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol, bilkudde , säkerhetsbälte eller airbag.

Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och INTE ur glas eller flaska.

Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och INGEN dog av detta.

Vi åt muffins, Mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i långfilen, Inte blev vi överviktiga för det!!

För attVI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!!!

Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dan och kom hem när gatlyktorna var tända.

Ingen kunde nå oss på hela dan OCH VI VAR OKEJ!!

I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna.

Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet.

Vi hade inga Playstation, nindendos, X-box, ingen video eller DVD, inga 150 kanaler
På TV,n inget surroundljud, CDspelare inga MOBILTELEFONER, DATORER inget Internet eller MSN
Vi hade VÄNNER och dom fann vi UTOMHUS !!

Vi föll från träd och tak, skar oss, Bröt armar och ben, slog ut tänder!!
Och inte blev någon stämd eller anmäld för det.

Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord
Och inte fortsatte maskarna att leva i magen!!

Vi fick luftgevär vid 10års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar.

Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem.

Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, dom som inte blev det, fick lära sig att handskas med besvikelsen .
OTROLIGT ELLER HUR!!??

Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte
Dom var faktiskt lagens högra arm!!

Denna generation har faktisk fostrat dom största risktagarna, problemlösarna och investerarna någonsin.

Dom senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya ideèr
Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!!

Om du är en av dem så
GRATTIS

Du kanske vill dela med dig av detta till andra som har haft turen att få växa upp som barn den tiden innan ADVOKATER och MYNDIGHETER reglerade ditt liv för
'DITT EGET BÄSTA'??

Och när du ända håller på!!
Berätta för dina barn hur modiga och( lyckliga) deras föräldrar var

bara säga att just nu lyssnar jag på "min gata" på P3 och jag måste ju bara säga att f-n vilket skit. Var bara tvungen att säga det någonstans. Men nu börjar kvällspasset...mycket bättre.

...när jag trodde att jag kunde pusta ut efter en salstenta på 4 timmar och 15 minuter. Men nej, min man lämnade besked att de går ner från fyrskift till treskift och skillnaden i lönekuvertet blir ca. - 2000 kr och för oss som vänder på kronorna i mitten av månaden är det en himla massa pengar. Sen gick mina byxor sönder (ännu ett par) men inte så stort hål den här gången, kanske går att dölja tills nästa del spricker och sen hade storebror köpt present till vår lillebror utan mig så jag var tvungen att snabbt inhandla något samt inte ha någon att dela kostnaden med. Men man älskar ju sina bröder så det får kosta lite en gång om året. Nu sitter jag här efter att ha gråtit över min mans jobb och täänker blanda mig en grogg. Har gjort påskägg till min man, min storebror och min far för jag är en sn himla omtänksam människa som sätter mig själv i sista rummet. Puss i påsk alla min älskade vänner!!


bilden hämtad från: http://drf.teflonminne.se/wp-content/uploads/2007/11/kycklingar.jpg

Var på åsby och köpte presenten till min lillebror och då hade de såna här härligt gulliga söta äkta kycklingar som pep runt i en bur.

Dagen D är inne, sitter just nu och inväntar Sandra så ska vi ge oss iväg (hör att hon kommer nu). Önska oss lycka till...nu lyfter vi...

Hm, kvällen har varit ganska lugn, varti och tränat lite box och slagit som en galning på mitsarna, sen hem och titta på Brynäs - Vik vilken tyvärr Vik förlorade men gjorde en bra match ändå. Nu sitter min sambo och hans kära arbetskamrat och tittar på fotboll också men det blev lite för mycket sport på en kväll så jag har kollat så allt är i ordning för morgondagen samt ängnat mig åt lite påskpyssel (det var faktiskt riktigt trevligt). Har messat lilla Sandra för hon är så nervös men inte fått något svar, kanske har hon dukat under av böckernas tyngd och ligger med näsa i vädret och sover redan. Det värsta med morgondagen är faktiskt inte tentan utan att jag måste gå upp så förbannat tidigt, men, men, vill man bli lågstadierlärare är det bara att skriva provet och sen...hem till hemmets lugna vrå och mysa lite med sambon.