plyschmjukis

...och hakan vilande i händerna och försöka att inte tänká mera, det blir bara rörigare då. Så känns dagarna vi nu genomlider för att ta oss igenom den här terminen. Det sitter en sten i mitt hjärta, den sitter hårt. Jag har försökt att få den att falla men det är svårt. Istället blir den bara tyngre ju längre terminen går. Jag känner att jag svikit både mig själv och dig genom att inte kämpa lite mer för det vi trodde på och det vi kände skulle varit det bästa. Jag visste inte då, att en sten i ett hjärta kan ingenting rå på. Det var vi båda två.
Nu är det frågan om att ta sig igenom trista dagar av ett grått skimmer och vara lagom trevlig och lagom glad för att folk ska stå ut med mig. Ni ser in i mina ögon men ni ser nog inte riktigt vem jag är, det här är hur jag är, jag kommer alltid att vara sån här och det vill jag förbli. Jag har accepterat att jag blivit halv, amputerad på min bästa vän. Nu har jag mött sanningen och aldrig vill jag se den igen, bitter, besk och fruktansvärt grotesk. När morgonen kommer vänder jag om till lögnen igen som sluter mig i sin famn och på kvällen visar sig sanningen av det andra livet som jag lever utanför skolan., då dagen är slut kommer han till min bädd. Jag gömmer mig i hans famn. Jag går sakta, sakta, långsamt...ser inte slutet än men vet ju att det finns där i andra änden av våren...