plyschmjukis

Jag...i mitten av en cirkel av självupptagna människor där all min kraft går åt till att le. Jag gråter oceaner av tårar över allt som inte blev som det skulle och allt jag känner mig tvingad till att göra. Ångesten sköljer över mig i vågor, jag är botten som försvinner under vattnet efter ebb. Efter att orkat, stått pall, kämpat...kommer tårarna, drabbar mig med en kraft som jag är oförmögen att hantera, kan bara vänta. Galen...nej, jag är bara trött...varför leva sitt liv och sen ha ångest över varje dag...vänta...jag ska bara skrapa upp min trasiga själv från golvet...