Sant
Det finns väl en tid för allt antar jag.
Just nu är tiden inne för eftertanke, kontemplation
och heder.
Jag måste ner i den mörka, fuktiga källaren igen. Jag
måste dit och pilla i mögelskadade väggar. För det jag
varit med om sitter där. Det jag varit med om rinner
som dålig fukt bakom plastväggarna. Jag hatar att vistas
där. Men det är ändå en bra plats eftersom min bok
bor där. Och sanningen. Sedan får man släpa upp spökena
i ljuset och den försiktiga vintersolen och hoppas,
som i sagorna, att monstret spricker.
Fast risken är ju att man vredesmättad skriver skiten
ur sig i ren ilska och då...har man förlorat tror jag. Då
kör man huvudet in i samma återvändsgränd igen. Jag
har varit där. Jag har kastat rep mot den väggen men
de har aldrig fallit ner på andra sidan. Det fanns ingen
andra sida. Jag har ägnat år av mitt liv åt att försöka gå
runt återvändsgränder, åt att i mörkret förstöra mina
inre källarutrymmen. Det går åt mycket tid. Jag ska
vårda skräcken i fortsättningen.
Sätta ord på den, se den krympa och förtvina vid
mina tålmodiga fötter.
//Marcus Birro
