plyschmjukis

Jag har kastats mellan varma lakan som kramat min kropp i ångest många timmar nu.
Mina ögon är svullna av trötthet efter nattens vandringar längs själsliga bakgator.
När mörkret kryper närmare hittar jag på ursäkter för att slippa natten.
De stunder jag sover är lätträknade nu, en orolig sömn
fylld av drömmar som uppmanar mig att vakna.
Min själ är firvirrad och har gått vilse någonstans på vägen mot ett mål som jag inte har
en framtid som jag inte förstår.
Känner mig söndertrasad av något jag inte känner till,
mitt inre känns som ett öppet sår som inte läker.
Kommer jag någonsin att bli hel igen?

Jag hör tidningsbudet göra sin runda
och snart stämplar nattskiftet ut
en ny dag börjar...