plyschmjukis

Som jag sa till mina vänner för några dagar sedan, jag känner mig fet, ful och fet och är alltid rädd, orolig och rastlös.
Min kära Hanna föreslog gemensamt parhopp från kaknästornet men efter lite funderande så kom vi fram till att med vår OTUR så skulle jag som värst stuka foten och hon sträcka en magmuskel...hihi.

Och Sandra, min älskade, älskade Sandra, hösten måste bli bättre, ångesten mindre, rädslan någon gång avta och tårarna torka. Men jag vet inte, jag har redan ångest, är ständigt rädd för det som ska komma och gråtandet är endast i uppvärmningstillstånd. Jag försöker verkligen tro på både andra och mig själv att även denna gång går det vägen och i januari kan vi lägga ytterligare en termin till det förgångna. Och får jag inte göra det med dig vid min sida denna gång så skjuter jag mig...i alla fall med vattenpistol.