Att vara eller icke vara...
I snart tre år Har jag fört en hård kamp mot den vägg som jag sprang in i den dagen. Den dag jag vaknade, gick upp och sen gick tillbaka till sängen. Om jag hade vetat att den dagen skulle bli en flera års kamp mot ångesten hade jag valt att ligga kvar, kanske hade det aldrig hänt om jag inte gått upp?
Så länge jag kan minnas har jag sökt efter svaret på livet, ett svar som inte finns (enligt mig). Varje dag ser ut som den andra, man går upp, går till skolan/jobbet, kommer hem, kanske tränar, går och lägger sig. Och efter natten med sitt mörker kommer en ny morgon som är början till en dag som ser ut som den förra, som i sin tur leder till en ny kväll och en ny natt osv...
Är det det som kallas livet?
Kanske kan min syn eller ickesyn på livet vara otäck, andra kan inte förstå att livet inte har någon mening. Att jag som är en relativt glad person och skämtar friskt faktiskt ser livet som ett ont måste. Ett måste som jaginte valt själv och därför blivit tvingad till att leva i.
Jag förnekar inte att jag är betydelsefull för en del människor och att jag är älskad för den jag är men om något skulle hända mig där döden är utvägen skulle det inte göra något. Visst, det låter egoistiskt men jag skulle aldrig välja den utvägen på egen hand och jag känner att mina barn, min sambo, min släkt och mina vänner klarar sig, de har ett bra skyddsnät uppbyggt runt sig och många som stöttar. Så visst vore det skönt att bara upphöra existera. Många rekommenderar mig att tala med en psykiatriker men för mig är det här vardag och inte alls så konstigt och otäckt.
Jag hade idag ett intressant samtal med en av mina vänner om just detta. Det ska tilläggas att hon är som mig, känner som mig och förstår mig som inte andra gör. Faktum är att vi älskar, saknar, gråter, skrattar som alla andra men det som skiljer oss från andra syns inte på utsidan, utan i våra själar. I våra själar finns en svart, förvirrad liten tant som väntar på svaret på vad livet egentligen har för mening. Och i våra själar längtar vi alltid efter något annat. Jag tror att efter min utbildning (till lärare) kommer att göra att jag känner att jag "är" något och bidrar till något, men mitt sökande kommer aldrig att upphöra. Att varje dag kämpa med ångesten, förtvivlan och demonerna för att gå vidare genom dessa meninglösa dagar som kallas livet.
Så länge jag kan minnas har jag sökt efter svaret på livet, ett svar som inte finns (enligt mig). Varje dag ser ut som den andra, man går upp, går till skolan/jobbet, kommer hem, kanske tränar, går och lägger sig. Och efter natten med sitt mörker kommer en ny morgon som är början till en dag som ser ut som den förra, som i sin tur leder till en ny kväll och en ny natt osv...
Är det det som kallas livet?
Kanske kan min syn eller ickesyn på livet vara otäck, andra kan inte förstå att livet inte har någon mening. Att jag som är en relativt glad person och skämtar friskt faktiskt ser livet som ett ont måste. Ett måste som jaginte valt själv och därför blivit tvingad till att leva i.
Jag förnekar inte att jag är betydelsefull för en del människor och att jag är älskad för den jag är men om något skulle hända mig där döden är utvägen skulle det inte göra något. Visst, det låter egoistiskt men jag skulle aldrig välja den utvägen på egen hand och jag känner att mina barn, min sambo, min släkt och mina vänner klarar sig, de har ett bra skyddsnät uppbyggt runt sig och många som stöttar. Så visst vore det skönt att bara upphöra existera. Många rekommenderar mig att tala med en psykiatriker men för mig är det här vardag och inte alls så konstigt och otäckt.
Jag hade idag ett intressant samtal med en av mina vänner om just detta. Det ska tilläggas att hon är som mig, känner som mig och förstår mig som inte andra gör. Faktum är att vi älskar, saknar, gråter, skrattar som alla andra men det som skiljer oss från andra syns inte på utsidan, utan i våra själar. I våra själar finns en svart, förvirrad liten tant som väntar på svaret på vad livet egentligen har för mening. Och i våra själar längtar vi alltid efter något annat. Jag tror att efter min utbildning (till lärare) kommer att göra att jag känner att jag "är" något och bidrar till något, men mitt sökande kommer aldrig att upphöra. Att varje dag kämpa med ångesten, förtvivlan och demonerna för att gå vidare genom dessa meninglösa dagar som kallas livet.
Kommentarer
Trackback
