plyschmjukis

tärarna rinner för barnen som blev dödade och mamman som ligger nersövd i Arboga. Frågan är om man som mamma inte hellre stannar kvar i den djupa sömnen istället för att vakna och finna att barnen som man älskar över allt annat inte finns längre. Jag tittade precis på efterlyst och hörde någon av de anhöriga berätta om hur de såg dem bli utburna från huset. Fy f-n vilken obeskrivlig smärta av något som inte går att laga igen...något som inte går att få tillbaka...mina tårar rinner för er skull...