plyschmjukis

Hann bara skjutsa min sambo till eftermiddagsskiftet så hade han (övertygad om att det är en han) tagit sig in i mitt hem och sätt där och dinglade med benen vid köksbordet när jag klev in, hånler...Ångesten, med stort Å. Precis som han trode att jag ville umgås med honom ikväll när jag ändå skulle vara själv. Precis som om det är ett sällskap jag väljer. Situationen börjar kännas ohållbar, besöken kommer tätare och tätare, som en kall kåre som letar efter en rygg att kila över. Det är svårt att förklara men också svårt att förstå för människor som inte har haft det någon gång...ångest menar jag. Det är som att få vattenplaning med bilen, som att sitta i ett flygplan med kraftig turbulens och tappa all kontroll...fast inte under en så kort stund utan flera timmar i sträck, ibland dagar. och även om det släpper blir det lite som en baksmälla efteråt, man känner sig sårbar. Och alla andra blir liksom...störningsmoment..är ivägen...fast man vet att man älskar dem...





(vissa delar tagna ur M. Strandbergs bok bekantas bekanta)