plyschmjukis

I fyra dagar har jag försökt komma vidare med mitt tema till skolan. Kan inte, jag har kört totalfast, sliter mitt hår och gråter. Ångesten står och knackar på dörren och vill in och jag håller förtvivlat emot från insidan, måste ta mig igenom de här dagarna av okreativitet och komma vidare. Har frågat mig säkert en miljon gånger under dessa dagar om jag verkligen ska bli lärare, är det det här som jag är menad för. Min kära sambo sa igår (han är så klok), att "- du kan inte kunna allt ännu Anna, det är därför som du går i skolan, för att lära dig liksom, prata med din handledare". Ja, jag får väl ta och göra det. Fattar inte att sambon står ut med mig men jag är tacksam för att han är min och för att han vill säga JA till mig i år.